About: This route name commemorates Will Oxx’s tradition of BASE jumping off of El Cap after each ascent.
FA: John Middendorf & Will Oxx 1993. Current bigwall rating: VI 5.9 A4
(Pierre Olsson & Ian Jewell, 2010)
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
(Här en artikel om min klättring av ”Flight of the Albatross” för magasinet Bergsport).
Bland fågelnäbbar och himmelskrokar!
Min underkäke darrar, rör sig upp och ner i snabba okontrollerade rörelser, tänder slår mot tänder med ett klapprade ljud som fortplantar sig upp till min av smärta och kyla, bortdomnade hjärna.
Vindens isande kyla har hållit i sig de senaste dygnen, inte ens på nätterna slutar det att blåsa. Mörka ondskefulla moln jagar över himlen, regn & hagelbyar har bombarderat oss obönhörligt under eftermiddagarna i en vecka nu – jag är redo att toppa ut snart – redo att sluta frysa som en våt katt, men jag är plågsamt medveten om att det ännu är många dagar och replängder kvar.
Jag känner att jag börjat misströsta de senaste timmarna. -Vad gör jag här?! -Vad kan jag göra för att komma härifrån?!
Vinden sliter som en ilsken hund i min jacka, glupskt käkar den upp den lilla värme som min kropp lyckas producera, blöt och fuktig ända in på skinnet känner jag hur krafterna börjar sina och hela den utsatta situationen gör mig allmänt nedstämd och svag.
Rensning
Mitt uppe på El Capitan hänger jag i mina repklämmor på den regnvåta och svagt överhängande graniten, försöker rensa Ian’s replängd utan att använda min vänsterarm, jobbigt och nästan helt omöjligt i den branta miljön. Vänster armbåge värker och dunkar, kan omöjligt röra armen utan att det sticker, strålar och smärtar – förbannar min egen dumhet till att det blev så här…
– Din dumma lilla jävel – skyll dej själv – gör ditt jobb – klaga inte – bit ihop – gör det – gå på – kom igen – kämpa din idiot! Tankarna blir till slut till ord som jag kastar i min eget regnblöta ansikte; – C’m on you little shit! Do it – do it – do it, move up!!!
Kommer efter en hel evighet upp till Ian’s standplats. Han står på en bananformad hylla som plötsligt uppenbarat sig mitt på den våta och dimhöljda väggen. Det är en plattform i himlen, en halvmeter bred och säkert tio meter lång. Jag känner Ian’s blick, han tittar ner på mig under sin huva, han vet att jag har ont, jag berättade igår kväll, efter att jag juggat upp till portaledgen i totalt beckmörker. Var tvungen att erkänna för mig själv, och för Ian, att smärtan var på riktigt.
Vill inte ha den här smärtan, den distraherar mig för mycket! Står på hyllan och masserar försiktigt min armbåge, tar våra sista Ibuprofen, har nog överdoserat de senaste dygnen, men de hjälper förvånansvärt bra – så länge jag inte använder armen vill säga…
Uppladdning
Nästa replängd är min, jag har sett fram mot den här stunden, men det var när jag var varm och torr och smärtfri. Nu skakar jag av kyla, trötthet och nervositet när jag kikar upp. Ser ut som skräck – vill inte titta för noga – bara en placering i taget! Rackslingan är inte särskilt tung på den här repan, men trots det hänger jag inte på mig den med någon nämnvärd entusiasm, har tvingats att ta av mig de varmaste plaggen – det är uteslutet att klättra med dunjackan på.
Ett lager ullunderställ och en windstopperjacka – det är allt – känner mig nästan naken. Det är i alla fall torrare, om bara den isande vinden ville sluta upp med att borra sig genom min kropp!
Armbågen har slutat smärta, det återstår bara en molande värk som strängt påminner mig om att jag inte skall utsätta den för något mer. Försöker slappna av och koncentrera mig på min uppgift.
Mina ögon möter Ian’s blick, tacksam över att han finns här, allt är klart! Vi gör vår vanliga knytnävs.shake och Ian påminner mig om att helst inte falla ner på hyllan för då kommer vi definitivt att hamna ur askan in i elden.
-Jag har inga som helst intentioner att falla…
Replängden
Kopplar in mina stegar i den översta rostiga 1/4 inch bulten, klättrar högt och topsteppar för att kunna nå en rivet högre upp på den helt blanka väggen.
Ut åt höger ser jag en form av ”dike” i graniten, det är inte mycket mer än en svag fördjupning, lite avrundat och vattenslipat – säkert även vindslipat efter tiotusentals år på just denna plats. Diket som är ungefär en halv centimeter djupt, sträcker sig först några meter snett uppåt höger för att sedan böja lite vänster och sedan sticka iväg rakt uppför den nu lodräta väggen, i säkert 40 – 50 meter.
Hela replängden ser sjukt skrämmande ut, jag får svälja min rädsla och försöka hålla den i schack med rutin och alla mina erfarenheter från liknande situationer och platser.
Jag blickar ner på hyllan under mig, den ser olycksbådande ut. Ian har förflyttat sig så långt ut ur min fallinje som möjligt , nu hänger han där borta, i sin egen lilla värld – inne i vår fuktiga dunjacka, som skydd från vinden och kylan.
Med kalla och russin-liknande fingertoppar känner jag mig för över graniten, hittar en liten kant en meter ut åt höger, fumlar med ett knippe skyhooks – får en att hänga kvar på kanten, sväljer djupt och förflyttar min kroppstyngd försiktigt från rivet till hook.
Klipper in repet i rivet’n medelst en Screamer, nu har jag kastat loss! Framför mig sträcker sig ett hav av böljande granit som jag skall försöka bemästra, ett misstag kommer att betyda att jag kommer att falla och krossas mot den vågbrytare som hyllan under utgör. Krossa mina ben under en kort sekund inna jag forsätter mitt fall nerför väggen…
Två hookmoves till följer varandra på rad, min lilla rivet försvinner bort från mig sakta men säkert. Jag följer det lilla diket som vrider något mot vänster innan det börjar bli fullständigt lodrätt.
Den inre världen
Nu har jag blivit förflyttad till min inre värld, den där världen där allt börjar bli kristallklart, där varje rörelse måste vara genomtänkt och detaljerad. En värld bland A4-säkringar där minsta lilla beslut jag fattar har en direkt konsekvens som svar…
Högt uppe i min fjärde skyhook placerar jag en copperhead 2. – Kass! – kan inte lita helt på den. Står kvar med mina stegar i hooken men klättrar så högt jag kan med min FiFi i copperheaden – fördelar min vikt, 70% rakt ner i hooken och 30% tar min vikt högre upp i headen, en typ av mixed topstepping i en hook… Jag balanser mig försiktigt och sträcker mig upp för att kunna placera ännu en head.
Nu är jag helt lugn – vinden finns inte längre, kylan och smärtan är borta, det enda jag fokuserar på är nästa head – en liten rackare, stor som suddgummit på en blyertspenna, känns rätt okej trots att grooven jag följer är svår att sätta heads i. Klipper in mina stegar. Är nu fördelad på tre punkter, väljer att göra ett micro-test av placeringen, drar mig försiktigt upp i armarna, ber till högre makter, den verkar hålla…
PANG ! – Copperheaden som jag har FiFikroken i lossnar, jag faller en decimeter och min översta head fångar upp mig, hooken jag stått i lossnar av den plötsliga rörelsen och hänger i mina stegar ute i luften. Dilemma!
Försöker lugna ner mig själv, talar högt – skriker mitt mantra till den lilla kopparklump som just nu håller mig bunden till El Capitan, en liten, liten blobb av metall i en tunn vajer som håller mig vid liv; jag ber den, beordrar den att inte lossna… -STAY! -STAY! -STAY!
Försöker organisera mig, väl medveten om att det enda som håller mig uppe är just den copperhad jag hänger i, får lita blint på att den håller ett tag, repet hänger oklippt ända ner till den avlägsna rivet’n, försöker att inte bli distraherad av det jag inte kan påverka.
Klättrar högt i min lilla head, omöjligt att sätta nått mer, klättrar ännu lite högre – vill / kan inte utsätta den för större belastning, börjar förbereda mig mentalt på ett långt fall! – Ok, push away, push away when you fall – PUSH AWAY, mumlar jag för mig själv…
Nästa möjliga placering som uppenbarar sig är en Birdbeak, löjligt lite anläggningsyta, tror inte på den överhuvudtaget, men har inget val, kliver försiktigt upp – den håller trots att näbben bara är tre millimeter in i grooven. Har aldrig stått i en så dålig beak…
Tiden stannar – placering följer på placering. Sjutton Birdbeaks och ett antal copperheads och några få småkammar, ett knippe microkilar och ett par Rurpar senare når jag den hängande standplatsens säkra borrbultar!
Kroppen stöter ut ett högt tjut av glädje och lättnad, en signal till Ian att jag är i hamn och säker. Jag andas ut och kan inte låta bli att le för mig själv och njuta av exponeringen här uppe på El Capitan, 900 meter luft under oss – och just för stunden – en lucka i molntäcket med blå himmel över oss.
Smärtan i armbågen gör sig åter påmind och jag gör mina klartecken till Ian att jag är redo att börja hissa våra säckar – en replängd närmare toppen…
//Pierre Olsson